Att berätta om mitt liv...
För ganska precis 6 år sedan så träffade jag världens mest underbara kille. Han var perfekt för mig. Fick mig att känna mig älskad och trygg, fick mig att känna att jag tillhörde en familj och att jag hade folk runt omkring mig som fanns där när jag mådde dåligt som kunde stötta mig. För när jag träffade honom hade jag inte det, jag hade flyttat från min egen familj och dom hade efter det valt att lämna stan så jag var helt ensam. Så jag var så glad och lycklig när jag träffade honom. Han fick mig att känna mig utvald och lycklig. Jag dansade på rosa moln och var upp över öronen förälskad. Han gjorde allt för mig, gav mig det jag ville ha och gav mig all sin tid. Nu i efterhand vet jag ju att allt det bara var ett spel men då var det helt underbart. Men han gjorde det för att veta att jag skulle stanna hos honom oavsett vad som hände. Han såg till att jag till slut bröt med alla runt omkring mig för han hade ju sett till att jag bara behövde honom och jag trodde på det. Jag litade blint på honom.
Sen efter 1 år av lycka kom första slaget...
Han sa förlåt och det ska aldrig hända igen och jag sa okej. Ni ska veta att dom orden fick jag höra väldigt många gånger dom följande åren.
Efter ett tag kom nästa slag och nästa och nästa och nästa och sen tappade jag räkningen. Det började alltid på samma sätt, jag sa eller ifrågasatte han och hans beteende mot mig, han vart arg och gav mig en smäll. Sen vart det en knuff och sen en spark och så fortsatte det...Han åkte iväg och kom tillbaka efter ett tag och var ledsen och höll om mig och berättade hur mycket han älskade mig och hur ledsen han var och att det aldrig skulle hända igen. Okej sa jag och stannade kvar. För jag hade ingen att vända mig till. Jag hade ju bara honom. Visst kom jag ibland till den instinkten att det han gjorde var fel och stack för att sedan lyssna på honom och komma tillbaka efter 1 dag. Tillslut lyssnade jag på honom när han var arg om att jag fick skylla mig själv för jag hade ju faktiskt provocerat fram det genom att säga ifrån och då måste jag ju förstå att han blev arg. Okej sa jag och tyckte att jag var dum i huvudet som kunde ha varit arg på honom för att han slagit mig för jag hade ju faktiskt sagt nått.
Inser ni hur hjärntvättad man är om man har såna tankar om sig själv...?
Efter 3 år med honom hade jag börjat tänka tankarna på att det kanske var fel att stanna hos honom, jag kanske hade det bättre själv. Då vart jag gravid. Och då kunde jag absolut inte lämna honom. I min värld och efter min uppväxt så skulle jag aldrig uppfostra ett barn själv, i min värld så ska man hålla ihop familjen oavsett. Har växt upp utan pappa och ville inte att mitt barn skulle få det som mig. Så då stannade jag. Och han lovade att han aldrig skulle slå mig nå mer. Men det hade han ju sagt förut så jag visste att det inte var sant. Tänkte då att det var dags för mig att se till att vara honom till lags, att göra allt som han ville och inte säga ifrån. Det funkade ett tag. Men jag tror inte att nån kan hålla saker och ting inom sig tillräckligt länge. Speciellt inte när det handlar om otrohet. För otrogen var han också. Och tro inte att en graviditet stoppade honom för att slå.
Slag i ansiktet var ju det vanliga, knuffar och hårda ord. Och när man ligger ner hjälplös så kom sparkarna. På magen ibland...Kan inte en räkna gångerna han slog mig under graviditeten. Vet bara att den absolut värsta gången var jag gravid i 35 veckan! Och det slutade med att jag låg på sjukhus i 1 vecka. Alla där visste vad som hänt men jag vägrade erkänna det för mig själv eller någon annan och efter 1 vecka där hade han övertalat mig att komma tillbaka för han hatade verkligen sig själv för det han gjort. Och jag trodde honom tillslut. För vart kunde jag vända mig tänkte jag....
Sen kom Natalie och jag trodde att det skulle bli annat då. Att han genom att se våran familj vi skapat att han inte kunde fortsätta göra mig illa med slag och ord. Men det spelade ingen roll. För jag gjorde honom arg genom att be om hjälp och säga till om han varit borta för mycket.
Men tom jag har min gräns insåg jag efter att ha blivit slagen medvetslös 3 ggr. Natalie var nästan 11 månader när vi lämnade honom. Och jag gjorde mer än bara lämnade honom. Jag gjorde det som så få kvinnor gör i ett sådant läge. Jag ringde till polisen och bad om hjälp. Och idag tackar jag gudarna för att jag gjorde det. För jag vet att hade jag inte ringt till dom och dom inte hade tagit honom så hade jag gått tillbaka. För det värsta är att tom under rättegången så satt jag där och sa att jag älskade honom och var beredd att gå tillbaka till honom om han tog emot hjälp och ändrade på sitt beteende. Fattar det inte ens själv idag.
Det tog mig flera månader efter att domen kom som jag insåg att mitt liv består endast av mig och Natalie. Det tog sån tid innan jag insåg att jag inte behöver honom för att ha ett liv för jag kan bygga upp mitt egna liv. Att jag dessutom hade turen att träffa min underbara vän Jessica som verkligen har fått mig att tro på mig själv.
Han fick ett hårt straff, betydligt hårdare än vad jag nånsin trodde. Så i min situation så fungerade rättssystemet. Han fick 2 års fängelse. Jag vet hur många fall där man läst att dom inte får tillräckliga straff och att kvinnorna inte får hjälp efteråt. Men det fick jag. Åklagaren såg till att han blev dömd för Alla hemska saker han gjort mot mig. Och jag hade folk bakom mig som försökte få mig att prata med någon om allt jag blivit utsatt för. Det fungerade inte för då var jag inte redo. Det är jag nu och ska snart börja ta itu med dom åren av mitt liv. Jag har även fått hjälp av polis och advokater i livet nu i efterhand när vi kom till den punkten att han skulle släppas ur fängelse och hjälpen när det gäller vårdnaden om våran dotter.
Snart är det som sagt dags för sista prövningen när det gäller den här delen av mitt liv. Och jag hoppas att efter denna rättegång så är allt Över. Jag hoppas att jag då kan börja ta itu med den skadade delen av mig själv som jag så länge skitit i och gå vidare och bli den jag vill vara. För att leva i ett förhållande av fysisk och psykisk misshandel tär väldigt hårt på en och man blir väldigt skadad i sitt beteende och självkänsla. Jag vet fortfarande inte vem den riktigt Malin är. Hon är gömd långt inom mig och jag vet inte om jag nånsin kommer hitta henne. Min förhoppning är att jag iaf ska hitta en del av henne och bygga upp nått nytt av det jag hittar och försöka bli någon bättre än jag nånsin har varit. Mest för min egna del men självklart för Natalies skull. Hon behöver en stark mamma som kan ge henne 200% trygghet! Hade jag inte haft henne att kämpa för vet jag inte vad som hade hänt med mig. Så nånstans så vet jag att jag har henne att tacka för att jag lever idag.
Jag verkligen älskar henne av hela mitt hjärta, som jag sagt förut till månen och tillbaka. För hon är det bästa som någonsin har hänt mig.
Så nu vet ni hur mitt liv har varit. Så då kanske ni förstår varför jag har mina upp och ner gångar vissa dagar och varför jag är som jag är...
Men som sagt jag är inte den jag vill vara............ÄN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar