London

Sitter här i soffan, klockan är 00.45 och jag kan inte sova. Lisa kommer om en timme och hämtar upp mig för vidare färd mot Arlanda och slutligen London :) 

Mitt under tentastressen förra veckan kom vi på att vi ville komma bort en stund och bara ta det lugnt så efter några intensiva timmar vid datorn kom vi fram till att vi skulle dra till London och här sitter jag nu :) 

Vi landar tidigt på morgonen i London vilket gör att vi får tre hela dagar att bara strosa runt, shoppa, äta och dricka gott och bara vara innan vi åker hem till verkligheten igen. 

Denna resa är något som jag verkligen behöver och den kommer i helt rätt tid i mitt liv. Jag tror jag är påväg åt rätt håll med mig själv och det är så jävla skönt men än har jag långt kvar och detta kommer att stärka mig väldigt mycket. 

Mamma

Älskade mamma. Det spelar ingen roll att tiden går det gör lika ont fortfarande. Livet rullar på runt mig och jag är som en maskin i universum som gör det som ska göras men jag hänger inte med. Känns som att jag står still i livet och bara försöker överleva. Ja så illa är det, jag försöker bara komma upp ur sängen på morgonen och gör det som ska göras av mig men jag njuter inte av livet längre. Jag njuter inte av nått längre, vill ge upp hela tiden och bara låta livet flyta utan mig. Jag har i flera år haft sömnproblem men det är ingenting med hur det är nu, jag är stressad över allt som händer i livet, är så virrig och glömsk att jag blir galen på mig själv. 

Men som sagt, älskade mamma vad jag saknar dig! Det gör ont i själen stt du inte finns längre. Jag inser för varje dag som går att jag inte kan ringa och prata med dig. 

Ont i själen

Vad gör man när allt i kroppen gör ont? Hur får man bort smärtan som gör så att det känns som att kroppen ska sprängas inifrån? Hjärtat gör så ont att jag ibland får tårar i ögonen bara av det, magen har en knut i sig hela tiden som molar, huvudet slutar aldrig banka och kroppen slutar aldrig skaka. 

Det gör bara ont, och inget jag gör får det att försvinna. Har många gånger trott att jag har hamnat på botten men den här gången är det annorlunda, den här gången tror jag verkligen att jag är på botten för det är så mörkt just nu och det gör så ont. Hur tar man sig upp? Varje steg jag tror jag tar upp gör att Jah sjunker mer i denna djupa kvicksand som jag står i. 

Att le

Att dra upp mungiporna och le är inte så jävla svårt, men att le med hjärtat och på riktigt så man känner den där bubblande härliga känslan i magen, det är svårt. Var nog länge sen jag log på riktigt. Har ingen riktigt livslust längre, är en hemsk mamma och flickvän. Trodde jag hade peppat mig åt rätt håll kring nyår och bah såg verkligen fram emot att bli en gladare Malin. Men vem fan är Malin? Vem är det som stirrar på mig när jag tittar i spegeln? Vem är det som pratar när jag öppnar munnen? Har ingen aning alls. Jag är bara tom. Vill bara kunna dra täcket över huvudet och glömma allt. 

Vill bara ge upp