London

Sitter här i soffan, klockan är 00.45 och jag kan inte sova. Lisa kommer om en timme och hämtar upp mig för vidare färd mot Arlanda och slutligen London :) 

Mitt under tentastressen förra veckan kom vi på att vi ville komma bort en stund och bara ta det lugnt så efter några intensiva timmar vid datorn kom vi fram till att vi skulle dra till London och här sitter jag nu :) 

Vi landar tidigt på morgonen i London vilket gör att vi får tre hela dagar att bara strosa runt, shoppa, äta och dricka gott och bara vara innan vi åker hem till verkligheten igen. 

Denna resa är något som jag verkligen behöver och den kommer i helt rätt tid i mitt liv. Jag tror jag är påväg åt rätt håll med mig själv och det är så jävla skönt men än har jag långt kvar och detta kommer att stärka mig väldigt mycket. 

Mamma

Älskade mamma. Det spelar ingen roll att tiden går det gör lika ont fortfarande. Livet rullar på runt mig och jag är som en maskin i universum som gör det som ska göras men jag hänger inte med. Känns som att jag står still i livet och bara försöker överleva. Ja så illa är det, jag försöker bara komma upp ur sängen på morgonen och gör det som ska göras av mig men jag njuter inte av livet längre. Jag njuter inte av nått längre, vill ge upp hela tiden och bara låta livet flyta utan mig. Jag har i flera år haft sömnproblem men det är ingenting med hur det är nu, jag är stressad över allt som händer i livet, är så virrig och glömsk att jag blir galen på mig själv. 

Men som sagt, älskade mamma vad jag saknar dig! Det gör ont i själen stt du inte finns längre. Jag inser för varje dag som går att jag inte kan ringa och prata med dig. 

Ont i själen

Vad gör man när allt i kroppen gör ont? Hur får man bort smärtan som gör så att det känns som att kroppen ska sprängas inifrån? Hjärtat gör så ont att jag ibland får tårar i ögonen bara av det, magen har en knut i sig hela tiden som molar, huvudet slutar aldrig banka och kroppen slutar aldrig skaka. 

Det gör bara ont, och inget jag gör får det att försvinna. Har många gånger trott att jag har hamnat på botten men den här gången är det annorlunda, den här gången tror jag verkligen att jag är på botten för det är så mörkt just nu och det gör så ont. Hur tar man sig upp? Varje steg jag tror jag tar upp gör att Jah sjunker mer i denna djupa kvicksand som jag står i. 

Att le

Att dra upp mungiporna och le är inte så jävla svårt, men att le med hjärtat och på riktigt så man känner den där bubblande härliga känslan i magen, det är svårt. Var nog länge sen jag log på riktigt. Har ingen riktigt livslust längre, är en hemsk mamma och flickvän. Trodde jag hade peppat mig åt rätt håll kring nyår och bah såg verkligen fram emot att bli en gladare Malin. Men vem fan är Malin? Vem är det som stirrar på mig när jag tittar i spegeln? Vem är det som pratar när jag öppnar munnen? Har ingen aning alls. Jag är bara tom. Vill bara kunna dra täcket över huvudet och glömma allt. 

Vill bara ge upp 

2014

Detta år har varit kantat av världens glädje över att Julia kom till världen. Mitt hjärta har visat sig kunna älska ytterligare ett barn lika mycket och det glädjer mig att jag har lyckats få två fantastiska barn som enligt mig är världens bästa och sötaste och det är det finaste jag har. Har även fått behålla Roger vid min sida som är den starka stöttepelaren för att jag ska stå upprätt. 

För även om året har bjudit på ett barn och massa glädje så har det även gett mig sorg, förtvivlan och depression. Mamma dog detta år och oavsett hur vår relation såg ut eller vad jag hade trott jag skulle känna när detta skedde så har det varit nästintill outhärdligt. Den som har fött mig till denna värld och gett mig en bra barndom finns inte längre, en mormor som älskade Natalie och som skulle ha älskade Julia finns inte längre, en mamma som var min mamma finns inte längre och det smärtar. Det gör så ont i bröstet att jag vill skrika för att det ska försvinna. 

Jag är ingen människa som pratar om mina känslor för nån egentligen och det har grävt ner mig detta år för jag bär fortfarande allt inom mig. Så mitt löfte för 2015 är att jag ska öppna upp mig. Jag ska hitta någon som kan hjälpa mig att hantera mina känslor så jag kan bli lugnare och därmed en bättre mamma och flickvän. Inget annat löfte krävs för det är det viktigaste för mig. 

Förlossningsberättelse

Var beräknad den 24 juni och hade gått med en väldigt jobbig foglossning i 23 veckor och hade bönat till min barnmorska på mvc att få en läkartid så jag kunde be om igångsättning pga smärtan. Fick en läkartid 13.00 den 24 juni och träffade en underbar läkare som efter 5 minuter log och frågade om jag ville ha en bebis idag eller imorgon? Skrattade lite och sa att jag gärna tog en bebis idag. Läkaren gick iväg och ringde till förlossningen för att kolla om vi fick komma och det var så lugnt där uppe så det var bara att komma. Så jag tackade så mycket och gick bort till hissen som skulle ta mig två våningar upp. Passade på att ringa dagis och meddela att jag inte skulle kunna hämta Natalie men att jag skulle få dit nån så fort som möjligt (Natalie hade tid till 13.30) ringde barnvakten och förklarade läget och hon skulle hämta Natalie så fort hon kunde. 

Kom upp till förlossningen och blev inskriven och skickade hem Roger för att hämta BB-väskan och köpa godis och red bull:) medan han var borta så kollade de om jag hade öppnat mig något (öppen 2-3 cm) och så tog de hål på hinnan. Värkarna startade ganska på en gång efter det dock med 4-5 minuters mellanrum (hade dock haft förvärkat i flera veckor) lustgasen var under den här tiden min bästa vän och hjälpte denna gång väldigt mycket. 

Vid halv 4 på eftermiddagen så ansåg barnmorskorna att det gick lite långsamt så det beslutades att det skulle sättas dropp för att få igång värkarbetet. Å ta mig i gatan va ont jag fick, från det så vart värkarna så mycket starkare och gjorde så mycket ondare men dem kom fan inte tätare för det:/ så det var bara att hålla ut som de så snällt sa. Ändrade ställning från liggande till sittande till stående till gående till fan allt möjligt hundra ggr utan att nått kändes bra. Öppnade mig typ ingenting, var öppen 4-5 cm vid 20.00 så då var jag så less på smärtan och bad om ryggmärgsbedövning, den fungerade så himla bra med Natalie så jag tänkte att det var lika bra. 20.35 satt den i och det blev genast uthärdlig smärta. Lika skönt som med Natalie, jag kunde andas och slappna av och jävlar var det hjälpte. De kollade mig strax efter 21 och då var jag öppen 6 cm så det var ett tag kvar:/

Kring 22.20 ca så gör det så satan ont så jag skriker rakt ut och fattar ingenting. Det släpper men kommer tillbaka lika fort igen. Då tittar Roger på ctg-mätaren och säger till mig "men den står på 0 så du ska inte ha ont nu". Min barnmorska hade bett Roger hålla koll på mätaren så han kunde varna mig innan en värk var på g så jag kunde förbereda mig mentalt och med lustgasen. Men denna kommentar var inte riktigt vad jag ville höra när jag tillslut fattar att det är krystvärkarna som startat och skriker på honom att få hit barnmorskan, själv nådde jag inte larmknappen då jag stod och hängde över gåbordet. 

Barnmorskan kommer in lite lugnt och frågar vad som händer. Jag sa till henne att bebis är på väg ut och fick hjälp tillbaka till sängen och de gjorde klart allt medan jag började krysta. Var inställd på att det skulle gå fort för det gjorde det med Natalie (3 krystningar och 11 min) men jag tyckte jag fick hålla på hur länge som helst denna gång innan hon var ute. Som tur är så var det inte så utan efter 33 minuter är hon ute. 23.03 kommer en liten Julia ut på 3555g och 50 cm lång. 

Dock så hinner jag inte njuta av detta speciellt länge innan dem tar henne från mitt bröst och ger till Roger för min moderkaka vill inte lossna så de lär trycka på magen. Jag är ju en pessimist i mig själv och ställer alltid in mig på det värsta så jag säger direkt att ni kan sluta dra och trycka och bara åka upp med mig till operation för det kommer aldrig att gå. Barnmorskan försöker lugna mig och säger att detta brukar lösa sig efter en liten stund. Men tillslut kallar hon på läkaren som efter en väldigt kort stund anser att jag ska upp till op för nu börjar jag bli matt av blodförlusten och orkar inte riktigt hänga med ser de. När det är dags att flytta mig till en annan säng så tuppar jag av och då blir det tydligen bråttom sägs det och de rusar iväg med mig och lämnar Roger själv i rummet med Julia. Kommer ihåg att jag vaknar till till och från uppe på op och hör de diskutera om de ska bedöva mig helt från midjan och ner men att det inte går att få kontakt med mig och då beslutar de sig för att söva mig så att de snabbt kan få ut moderkakan och stoppa blödningen. Allt går fort och smidigt för de och efter 10 minuters narkos är det dags för mig att vakna. Ligger på uppviket väldigt omtöcknad men ändå ledsen då jag vill vara med mitt barn. Har i det här läget ingen aning om hur hon mår eller hur mycket hon väger:( dånar dock av hela tiden av narkosen så jag minns inte mycket från första timmen. Dock så kommer barnmorskan upp med jämna mellanrum och trycker mig på magen för att kolla att allt är som det ska. Tillslut uppfattar jag att hon är där och lyckas fråga hur mitt barn mår och får då reda på att hon mår bra och att hon och Roger väntar på mig på BB. Efter det ligger jag och tjatar i 2 timmar på att få åka ner till de innan jag är tillräckligt stabil för att transporteras, hade väldigt lågt blodtryck och hade förlorat så pass mycket blod att de varit tvungna att ge mig lite och därav var även blodvärdet dåligt. 

Men till slut, närmare halv 3,3 på natten får jag äntligen åka till BB och träffa mitt barn. Hon sover så sött jag tar henne genast till min famn så jag får mysa lite. Ligger med kateter så jag fick inte vara uppe och gå och så tyckte de att det skulle vara till efter lunch men jag tvingande de att ta ut den kring 08 för då ville jag duscha. De var oroliga då både blodvärde och blodtryck var lågt men jag hade en sån rusch av energi i kroppen så jag hade kunnat springa ett maraton. 

Efter 2 nätter på BB så fick vi sedan komma hem och förenas med resten av familjen ❤️

Tomt kallt ensamt

Tänk om jag skulle kunna ha ett rum där ingen kan se mig eller höra mig och där jag inte kan höra någon annan. Där jag kan vara själv med mina tankar och känslor och bara vara. Där jag kan bryta ihop igen och igen och igen utan att nån ser. Där jag kan kämpa mot dem smärta som trycker sönder bröstet och som äter upp mig inifrån. Där jag inte behöver ta hand om nån eller visa hänsyn till nån eller le för att det ska se bra ut. Där jag kan vara den mörka svarta hemska människa som jag är just nu utan att det sårar någon annan. 

Om jag bara visste vem jag är nu. Har i många år kämpat för att hitta mig själv efter många års skit och jag fann henne men nu är hon borta och jag vet inte om hon nånsin kommer tillbaka. Jag känner inte igen mig själv eller de känslor jag har och det gör så ont. Vill bara krypa ner i en säng där ingen kan se mig och vara där tills jag är redo att leva i nuet igen. För det här nuet jag är i nu vill jag inte vara i. Vill försvinna ett tag och komma tillbaka sen....någongång när allt känns ljusare. Allt behöver inte vara vitt men det ska fan inte bara vara svart