2014

Detta år har varit kantat av världens glädje över att Julia kom till världen. Mitt hjärta har visat sig kunna älska ytterligare ett barn lika mycket och det glädjer mig att jag har lyckats få två fantastiska barn som enligt mig är världens bästa och sötaste och det är det finaste jag har. Har även fått behålla Roger vid min sida som är den starka stöttepelaren för att jag ska stå upprätt. 

För även om året har bjudit på ett barn och massa glädje så har det även gett mig sorg, förtvivlan och depression. Mamma dog detta år och oavsett hur vår relation såg ut eller vad jag hade trott jag skulle känna när detta skedde så har det varit nästintill outhärdligt. Den som har fött mig till denna värld och gett mig en bra barndom finns inte längre, en mormor som älskade Natalie och som skulle ha älskade Julia finns inte längre, en mamma som var min mamma finns inte längre och det smärtar. Det gör så ont i bröstet att jag vill skrika för att det ska försvinna. 

Jag är ingen människa som pratar om mina känslor för nån egentligen och det har grävt ner mig detta år för jag bär fortfarande allt inom mig. Så mitt löfte för 2015 är att jag ska öppna upp mig. Jag ska hitta någon som kan hjälpa mig att hantera mina känslor så jag kan bli lugnare och därmed en bättre mamma och flickvän. Inget annat löfte krävs för det är det viktigaste för mig. 

Förlossningsberättelse

Var beräknad den 24 juni och hade gått med en väldigt jobbig foglossning i 23 veckor och hade bönat till min barnmorska på mvc att få en läkartid så jag kunde be om igångsättning pga smärtan. Fick en läkartid 13.00 den 24 juni och träffade en underbar läkare som efter 5 minuter log och frågade om jag ville ha en bebis idag eller imorgon? Skrattade lite och sa att jag gärna tog en bebis idag. Läkaren gick iväg och ringde till förlossningen för att kolla om vi fick komma och det var så lugnt där uppe så det var bara att komma. Så jag tackade så mycket och gick bort till hissen som skulle ta mig två våningar upp. Passade på att ringa dagis och meddela att jag inte skulle kunna hämta Natalie men att jag skulle få dit nån så fort som möjligt (Natalie hade tid till 13.30) ringde barnvakten och förklarade läget och hon skulle hämta Natalie så fort hon kunde. 

Kom upp till förlossningen och blev inskriven och skickade hem Roger för att hämta BB-väskan och köpa godis och red bull:) medan han var borta så kollade de om jag hade öppnat mig något (öppen 2-3 cm) och så tog de hål på hinnan. Värkarna startade ganska på en gång efter det dock med 4-5 minuters mellanrum (hade dock haft förvärkat i flera veckor) lustgasen var under den här tiden min bästa vän och hjälpte denna gång väldigt mycket. 

Vid halv 4 på eftermiddagen så ansåg barnmorskorna att det gick lite långsamt så det beslutades att det skulle sättas dropp för att få igång värkarbetet. Å ta mig i gatan va ont jag fick, från det så vart värkarna så mycket starkare och gjorde så mycket ondare men dem kom fan inte tätare för det:/ så det var bara att hålla ut som de så snällt sa. Ändrade ställning från liggande till sittande till stående till gående till fan allt möjligt hundra ggr utan att nått kändes bra. Öppnade mig typ ingenting, var öppen 4-5 cm vid 20.00 så då var jag så less på smärtan och bad om ryggmärgsbedövning, den fungerade så himla bra med Natalie så jag tänkte att det var lika bra. 20.35 satt den i och det blev genast uthärdlig smärta. Lika skönt som med Natalie, jag kunde andas och slappna av och jävlar var det hjälpte. De kollade mig strax efter 21 och då var jag öppen 6 cm så det var ett tag kvar:/

Kring 22.20 ca så gör det så satan ont så jag skriker rakt ut och fattar ingenting. Det släpper men kommer tillbaka lika fort igen. Då tittar Roger på ctg-mätaren och säger till mig "men den står på 0 så du ska inte ha ont nu". Min barnmorska hade bett Roger hålla koll på mätaren så han kunde varna mig innan en värk var på g så jag kunde förbereda mig mentalt och med lustgasen. Men denna kommentar var inte riktigt vad jag ville höra när jag tillslut fattar att det är krystvärkarna som startat och skriker på honom att få hit barnmorskan, själv nådde jag inte larmknappen då jag stod och hängde över gåbordet. 

Barnmorskan kommer in lite lugnt och frågar vad som händer. Jag sa till henne att bebis är på väg ut och fick hjälp tillbaka till sängen och de gjorde klart allt medan jag började krysta. Var inställd på att det skulle gå fort för det gjorde det med Natalie (3 krystningar och 11 min) men jag tyckte jag fick hålla på hur länge som helst denna gång innan hon var ute. Som tur är så var det inte så utan efter 33 minuter är hon ute. 23.03 kommer en liten Julia ut på 3555g och 50 cm lång. 

Dock så hinner jag inte njuta av detta speciellt länge innan dem tar henne från mitt bröst och ger till Roger för min moderkaka vill inte lossna så de lär trycka på magen. Jag är ju en pessimist i mig själv och ställer alltid in mig på det värsta så jag säger direkt att ni kan sluta dra och trycka och bara åka upp med mig till operation för det kommer aldrig att gå. Barnmorskan försöker lugna mig och säger att detta brukar lösa sig efter en liten stund. Men tillslut kallar hon på läkaren som efter en väldigt kort stund anser att jag ska upp till op för nu börjar jag bli matt av blodförlusten och orkar inte riktigt hänga med ser de. När det är dags att flytta mig till en annan säng så tuppar jag av och då blir det tydligen bråttom sägs det och de rusar iväg med mig och lämnar Roger själv i rummet med Julia. Kommer ihåg att jag vaknar till till och från uppe på op och hör de diskutera om de ska bedöva mig helt från midjan och ner men att det inte går att få kontakt med mig och då beslutar de sig för att söva mig så att de snabbt kan få ut moderkakan och stoppa blödningen. Allt går fort och smidigt för de och efter 10 minuters narkos är det dags för mig att vakna. Ligger på uppviket väldigt omtöcknad men ändå ledsen då jag vill vara med mitt barn. Har i det här läget ingen aning om hur hon mår eller hur mycket hon väger:( dånar dock av hela tiden av narkosen så jag minns inte mycket från första timmen. Dock så kommer barnmorskan upp med jämna mellanrum och trycker mig på magen för att kolla att allt är som det ska. Tillslut uppfattar jag att hon är där och lyckas fråga hur mitt barn mår och får då reda på att hon mår bra och att hon och Roger väntar på mig på BB. Efter det ligger jag och tjatar i 2 timmar på att få åka ner till de innan jag är tillräckligt stabil för att transporteras, hade väldigt lågt blodtryck och hade förlorat så pass mycket blod att de varit tvungna att ge mig lite och därav var även blodvärdet dåligt. 

Men till slut, närmare halv 3,3 på natten får jag äntligen åka till BB och träffa mitt barn. Hon sover så sött jag tar henne genast till min famn så jag får mysa lite. Ligger med kateter så jag fick inte vara uppe och gå och så tyckte de att det skulle vara till efter lunch men jag tvingande de att ta ut den kring 08 för då ville jag duscha. De var oroliga då både blodvärde och blodtryck var lågt men jag hade en sån rusch av energi i kroppen så jag hade kunnat springa ett maraton. 

Efter 2 nätter på BB så fick vi sedan komma hem och förenas med resten av familjen ❤️

Tomt kallt ensamt

Tänk om jag skulle kunna ha ett rum där ingen kan se mig eller höra mig och där jag inte kan höra någon annan. Där jag kan vara själv med mina tankar och känslor och bara vara. Där jag kan bryta ihop igen och igen och igen utan att nån ser. Där jag kan kämpa mot dem smärta som trycker sönder bröstet och som äter upp mig inifrån. Där jag inte behöver ta hand om nån eller visa hänsyn till nån eller le för att det ska se bra ut. Där jag kan vara den mörka svarta hemska människa som jag är just nu utan att det sårar någon annan. 

Om jag bara visste vem jag är nu. Har i många år kämpat för att hitta mig själv efter många års skit och jag fann henne men nu är hon borta och jag vet inte om hon nånsin kommer tillbaka. Jag känner inte igen mig själv eller de känslor jag har och det gör så ont. Vill bara krypa ner i en säng där ingen kan se mig och vara där tills jag är redo att leva i nuet igen. För det här nuet jag är i nu vill jag inte vara i. Vill försvinna ett tag och komma tillbaka sen....någongång när allt känns ljusare. Allt behöver inte vara vitt men det ska fan inte bara vara svart

Tankar

Satt här i soffan och kände att jag var tvungen att skriva av mig lite. 

Det är så mycket som snurrar innött huvud just nu, går inte att stänga av alls och det sätter sig överallt på mig både fysiskt och psykiskt. Är helt omöjligt att sova på nätterna, är väldigt konstigt att det är min hjärna som håller mig vaken och inte bebis. Kan vakna på natten av att jag ligger och tänker på nått omedvetet. Kan inte stänga av hjärnan alls utan allt som har hänt och händer bara maler i skallen om och om igen utan stopp och det tär på mig då fruktansvärt mycket. Orkar inte vara glad, trevlig eller ens lägga tillräckligt med energi på plugget för orken finns inte. 

Jag och mamma hade inte den bästa relationen kan man säga men fan vad jag saknar henne. Saknar hennes samtal i tid och otid som inte var så speciella, saknar att hon inte ringer på en speciell dag och jag blir ledsen för mina barns skull då de inte har en mormor. Natalie kommer ihåg henne till viss del och det känns bra och hon kan säga att hon saknar henne, men Julia kommer inte veta vem hennes mormor är förutom på kort och det gör ont i mig. Mamma gjorde vissa saker mot mig som jag inte tycker om men hon äskade Natalie oc äh jag vet att hon skulle ha älskat Julia lika mycket, hon vet så glad över att få ett till barnbarn och det gör ont att hon aldrig fick se henne. Sen var hon min mamma oavsett vad som hände mellan oss och jag kommer alltid att älska henne för den hon var när vi kom överens och jag saknar henne mer och mer för varje dag som går. Det gör ont inom mig bör hag tänker på henne och tårarna kommer på en gång tillsammans med trycket över bröstet. Skulle vilja vrida tillbaka klockan och tiden några månader, eller år egentligen, och gör saker och ting lite annorlunda. Kanske hade man kunnat stoppat det som hände om jag hade gjort saker på ett annat sätt, haft lite mer koll. Finns många om och men, vet att det inte hjälper att tänka så men jag kan inte låta bli, tänk om jag hade kunnat förhindra det som hände?! 

Älskade mamma! Vad var det som egentligen hände? Varför blev det så här?! 

Saknar dig oerhört mycket❤️

Tända ljus

Idag är en dag då man skulle vilja bo närmare Lule så man hade närmare till graven för att tända ljus på "rätt" ställe. Visst kan jag gå till vilken kyrkogård jag vill och tända ljus och minnas mamma men det känns som att det är på plats man vill vara och tända ljus och prata med henne. 

Det finns nästan dagligen en gnagande känsla inom mig om att det fattas nått och sen när det kommer såna här högtider som man ska hedra de döda eller när högtider som man ska fira tillsammans så gör det lite extra ont i hjärtat och magen. 

Jag hoppas du har det bra där du är nu mamma och att du håller ett vakande öga över mig och brorsan och våra familjer. Älskar och saknar dig ❤️👼

Jobbigt och tufft

Just nu känns allt väldigt jobbigt, är inte alls mig själv känner jag. Jag är en människa som är van att ha kontroll över mitt liv och det som händer runt omkring, mitt minne brukar vanligtvis vara någorlunda bra och jag kommer ihåg det mesta som jag bör komma ihåg. Sån är jag inte nu. Ibland känns det som att det är ren tur att jag kommer ihåg hir man gör kaffe eller stiger upp ur sängen. Är så sjukt stressad i själen så min hjärna liksom har stängt ner väldigt mycket och går på halvfart. Är glömsk som aldrig förr och har inte full kontroll i mitt liv och bara den tanken gör mig ännu mer stressad. På ett sätt är jag glad att skolan har startat igen så jag kan totalt fokusera på något som inte handlar om mitt liv, även om jag vet att det inte är så jag ska göra så gör jag så ändå för det är enkelt och det känns väldigt skönt. 

Men nej, utan kontroll över mitt liv så blir jag förstörd. Någon som har tips på hir man ska göra? Vad krävs för att jag ska återfå den kontrollen? 

Orkar bara inte nå mer, vill bara ha en liten stund för mig själv där det inte finns några som helst måsten eller moment som kräver koncentration. En liten stund att bara andas, kanske fälla några tårar så att den tungan känslan i bröstkorgen släpper. Ge mig bara lite extra luft eller tid, snälla livet ge mig det!!

Älskade barn

Har två helt underbara barn. Det stora barnet har börjat i skolan!! Shot säger jag bara!? Vart har tiden tagit vägen? Känns som om det var nyss hon kom :) hon älskar iaf skolan (än så länge) det är tom så kul att man måste kliva upp i ottan (vilket jag inte tycker om) ska allt påminna henne om detta om några år :) min älskade stora flicka ❤️

Det andra underverket jag har, hag hunnit bli 2 månader! Känns som om jag nyss satt här jätte tjock med ond rygg och nu har hela sommaren gått med henne. Min älskade lilla bebis ❤️

Varför

Varför måste allting alltid vara så tydligt? Varför kan inte små signaler vara nog för att folk ska se att något kan vara fel? Varför kan jag inte säga det själv? Varför är ett väldigt jobbigt ord, det är ett sånt där ord som man kan vända och vrida på hur mycket som helst och det kan få ens tankar att skena iväg och måla upp en bild av något som kanske sker men kanske inte och som får en att tänka ännu mer och må ännu mer dåligt. Jag hatar det ordet!!! Som sagt varför ska allt vara så jävla jobbigt ibland??!

Tröttsamt

Det är så jävla tröttsamt att inte kunna göra det man vill. Eller egentligen kunna göra något. Allt jag gör måste jag planera efter dagsform och ha god tid på mig och inte göra för mycket samma dag utan dela upp det. Så jävla tröttsamt. Jag vill göra det jag måste. Jag måste få slut på tvätten i korgen, jag måste få ordning på allt här hemma och jag måste städa. Ja jag vet jag har en sambo men just nu jobbar han 6 dagar/vecka så det hinns inte med så mycket här hemma. Kan inte bebis bara komma ut så jag får tillbaka min kropp. Orken behöver jag inte få tillbaka för den kommer vara bortblåst de än första månaderna ändå men bara jag slipper ha ont hela tiden. Jag kan knappt röra mig och när jag väl gör det ser jag ut som en tant säger Natalie :) nä nu får det vara slut på det här, nu ska ungen ut!!!!! :) på ett eller annat sätt :)

Snart snart snart

Ja snart är första året på högskolan avklarat! Har varit så sjukt roligt och jag ser redan fram emot hösten:) visst kommer det bli tufft när man sover lite och har en liten att ta hand om men jag har gett mig fan på att det ska fungera! Ska göra mitt absolut bästa! 

Nä om ca 3,5 vecka så är årets läsår över och jag kan då ta sommarlov och mysa med bebis som nu bara är ca 45 dagar bort:) ska bli en underbar sommar hoppas jag!

Nu på tisdag, alltså om två dagar fyller min "lilla" prinsessa 6 år!!! Vart har de åren tagit vägen?! Kan inte förstå att hon blir 6 och ska börja förskoleklass till hösten. Min lilla tjej börjar bli riktigt stor. Och snart blir hon storasyster, just nu ser hon fram emot det väldigt väldigt mycket (ska dock fråga henne igen i slutet på sommaren) 

Nä nu ska vi städa på hennes rum så det är rent och fint till hennes födelsedagspresenter ska in:) 

När ska jag lära mig?!?

Blir så matt på mig själv. Som jag skrev i förra inlägget så väljer jag att bli praktisk de gånger mitt livs vänds upp och ner, även denna gång gjorde jag det och det är så skönt att slippa känna och tänka på allt jobbigt och bara gör det man ska.

Veckan efter att jag kom hem från Norrland så återgick livet till det normala och det var väldigt vädligt skönt. Jag behövde det, fokusera på skolan, vara med familjen. Problemet var ju bara att samtidigt som detta skulle göras så skulle allt annat göras också, samtal ska ringas, papper ska läsas och man ska ha koll på allt. Orkar inte nå mer. Ni har kroppen sagt ifrån (och det är inte alls konstigt) jag har levt ett stressfyllt liv i snart tre veckor med väldigt dålig sömn, oregelbundna måltider och massa stress. Bebis i magen säger åt mig väldigt bestämt att det är dags att slappna av och lyssna på vad kroppen säger. Ryggen säger som vanligt ifrån, dock blir det bara värre och värre. Uppe i norr började jag få sammandragningar ganska ofta och hemma nu sätter förvärkar igång så fort jag överanstränger mig eller inte tar det tillräckligt lugnt. Nä dags att lyssna och lära mig nån jävla gång. 

Jag ska lära mig att lyssna på kroppen från dag ett och sen ska jag försöka lära mig att nångång inte vara så jävla praktisk hela tiden.

Vändpunkt

Har kommit till en vändpunkt i livet. För snart två veckor sen fick jag reda på att mamma hade dött, det gjorde ont, väldigt ont. Första veckan gjorde jag som jag alltid gör när livet vänds upp och ner, jag blev praktiskt, ringde massa samtal och tillät mig inte att vara ledsen för det har jag inte tid med, ville inte heller. Veckan som har varit nu har jag varit uppe i norr och gjort det man ska när en nära dör. Även begravning har vi hunnit med. Det var det värsta (inte alls konstigt). Det var en fin ceremoni även om jag grät hela tiden, kändes som om bröstet skulle gå sönder i tusen bitar och luften stod helt stilla. 

Nu är jag snart hemma i Falun igen, efter en vecka på flykt. På ett sätt ska det bli skönt att återgå till vardagen, komma ikapp med skolan är prio 2, prio 1 är att äntligen få kramas och pussas med familjen. 

Men som rubriken säger så har jag kommit till en vändpunkt i livet. Vad som helst kan hända precis när som helst (det visste jag innan också men det är mer uppenbart nu). Det gäller att ta vara på livet och se till de ljusa stunderna man har med personer i sin närhet för de kan när som helst försvinna utan någon förvarning. Var glad och tacksam för det och de som betyder något som finns i era liv❤️

Döden

Har aldrig varit rädd för döden. Ibland, vid vissa tidpunkter kanske jag har längtat efter den. Men ibland knackar den på alldeles för nära inpå livet och man blir påmind om hur skört det kan vara. I mina mörka stunder har jag ibland trött att det inte skulle vara så farligt att dö eller att nån nära dör. Men nu sitter jag här, det är alldeles tyst runt omkring mig och tårarna slutar inte att rinna.....

På resande fot

Här sitter man igen, på tåget. Högtalarkvinnan berättade precis att nästa station är storvik så med det obligatoriska stoppet utanför Sandviken så anländer vi om ganska precis 32 min:) men jag ska inte klaga på resandet, har blivit betydligt mycke färe resor de senaste kurserna vilket är sjukt skönt! Idag är det dataövningarna som gäller, ska lära mig att handskas med ett statistikprogram vilket fan inte är det lättaste alla gånger. 

Ja tjock är man ju också, vaknade härom dagen och jävlar va stor jag kände mig, tur det bara är 14,5 vecka kvar:))))

Sommaren kommer av naturliga skäl att bli underbar! 

Gammal har jag börjat känt mig också, kan bero på att Natalie börjar förskoleklass till hösten, vart tog min lilla flicka vägen? När växte hon upp? Och när har åren fyllts på för mig? Nä jag är nog fortfarande 22 :)))

Nä nu ska jag försöka vila ögonen lite innan jag är framme!