Förlossningsberättelse

Var beräknad den 24 juni och hade gått med en väldigt jobbig foglossning i 23 veckor och hade bönat till min barnmorska på mvc att få en läkartid så jag kunde be om igångsättning pga smärtan. Fick en läkartid 13.00 den 24 juni och träffade en underbar läkare som efter 5 minuter log och frågade om jag ville ha en bebis idag eller imorgon? Skrattade lite och sa att jag gärna tog en bebis idag. Läkaren gick iväg och ringde till förlossningen för att kolla om vi fick komma och det var så lugnt där uppe så det var bara att komma. Så jag tackade så mycket och gick bort till hissen som skulle ta mig två våningar upp. Passade på att ringa dagis och meddela att jag inte skulle kunna hämta Natalie men att jag skulle få dit nån så fort som möjligt (Natalie hade tid till 13.30) ringde barnvakten och förklarade läget och hon skulle hämta Natalie så fort hon kunde. 

Kom upp till förlossningen och blev inskriven och skickade hem Roger för att hämta BB-väskan och köpa godis och red bull:) medan han var borta så kollade de om jag hade öppnat mig något (öppen 2-3 cm) och så tog de hål på hinnan. Värkarna startade ganska på en gång efter det dock med 4-5 minuters mellanrum (hade dock haft förvärkat i flera veckor) lustgasen var under den här tiden min bästa vän och hjälpte denna gång väldigt mycket. 

Vid halv 4 på eftermiddagen så ansåg barnmorskorna att det gick lite långsamt så det beslutades att det skulle sättas dropp för att få igång värkarbetet. Å ta mig i gatan va ont jag fick, från det så vart värkarna så mycket starkare och gjorde så mycket ondare men dem kom fan inte tätare för det:/ så det var bara att hålla ut som de så snällt sa. Ändrade ställning från liggande till sittande till stående till gående till fan allt möjligt hundra ggr utan att nått kändes bra. Öppnade mig typ ingenting, var öppen 4-5 cm vid 20.00 så då var jag så less på smärtan och bad om ryggmärgsbedövning, den fungerade så himla bra med Natalie så jag tänkte att det var lika bra. 20.35 satt den i och det blev genast uthärdlig smärta. Lika skönt som med Natalie, jag kunde andas och slappna av och jävlar var det hjälpte. De kollade mig strax efter 21 och då var jag öppen 6 cm så det var ett tag kvar:/

Kring 22.20 ca så gör det så satan ont så jag skriker rakt ut och fattar ingenting. Det släpper men kommer tillbaka lika fort igen. Då tittar Roger på ctg-mätaren och säger till mig "men den står på 0 så du ska inte ha ont nu". Min barnmorska hade bett Roger hålla koll på mätaren så han kunde varna mig innan en värk var på g så jag kunde förbereda mig mentalt och med lustgasen. Men denna kommentar var inte riktigt vad jag ville höra när jag tillslut fattar att det är krystvärkarna som startat och skriker på honom att få hit barnmorskan, själv nådde jag inte larmknappen då jag stod och hängde över gåbordet. 

Barnmorskan kommer in lite lugnt och frågar vad som händer. Jag sa till henne att bebis är på väg ut och fick hjälp tillbaka till sängen och de gjorde klart allt medan jag började krysta. Var inställd på att det skulle gå fort för det gjorde det med Natalie (3 krystningar och 11 min) men jag tyckte jag fick hålla på hur länge som helst denna gång innan hon var ute. Som tur är så var det inte så utan efter 33 minuter är hon ute. 23.03 kommer en liten Julia ut på 3555g och 50 cm lång. 

Dock så hinner jag inte njuta av detta speciellt länge innan dem tar henne från mitt bröst och ger till Roger för min moderkaka vill inte lossna så de lär trycka på magen. Jag är ju en pessimist i mig själv och ställer alltid in mig på det värsta så jag säger direkt att ni kan sluta dra och trycka och bara åka upp med mig till operation för det kommer aldrig att gå. Barnmorskan försöker lugna mig och säger att detta brukar lösa sig efter en liten stund. Men tillslut kallar hon på läkaren som efter en väldigt kort stund anser att jag ska upp till op för nu börjar jag bli matt av blodförlusten och orkar inte riktigt hänga med ser de. När det är dags att flytta mig till en annan säng så tuppar jag av och då blir det tydligen bråttom sägs det och de rusar iväg med mig och lämnar Roger själv i rummet med Julia. Kommer ihåg att jag vaknar till till och från uppe på op och hör de diskutera om de ska bedöva mig helt från midjan och ner men att det inte går att få kontakt med mig och då beslutar de sig för att söva mig så att de snabbt kan få ut moderkakan och stoppa blödningen. Allt går fort och smidigt för de och efter 10 minuters narkos är det dags för mig att vakna. Ligger på uppviket väldigt omtöcknad men ändå ledsen då jag vill vara med mitt barn. Har i det här läget ingen aning om hur hon mår eller hur mycket hon väger:( dånar dock av hela tiden av narkosen så jag minns inte mycket från första timmen. Dock så kommer barnmorskan upp med jämna mellanrum och trycker mig på magen för att kolla att allt är som det ska. Tillslut uppfattar jag att hon är där och lyckas fråga hur mitt barn mår och får då reda på att hon mår bra och att hon och Roger väntar på mig på BB. Efter det ligger jag och tjatar i 2 timmar på att få åka ner till de innan jag är tillräckligt stabil för att transporteras, hade väldigt lågt blodtryck och hade förlorat så pass mycket blod att de varit tvungna att ge mig lite och därav var även blodvärdet dåligt. 

Men till slut, närmare halv 3,3 på natten får jag äntligen åka till BB och träffa mitt barn. Hon sover så sött jag tar henne genast till min famn så jag får mysa lite. Ligger med kateter så jag fick inte vara uppe och gå och så tyckte de att det skulle vara till efter lunch men jag tvingande de att ta ut den kring 08 för då ville jag duscha. De var oroliga då både blodvärde och blodtryck var lågt men jag hade en sån rusch av energi i kroppen så jag hade kunnat springa ett maraton. 

Efter 2 nätter på BB så fick vi sedan komma hem och förenas med resten av familjen ❤️